HD (Justitieråden Bengtsson, Heuman, Lind, referent, Gad och Lambe) fattade
följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt en i köpehandlingarna intagen klausul fick kommanditbolaget inte
överlåta de av bolaget förvärvade fastigheterna förrän säljaren, Oleum-bolaget, lämnat sitt medgivande till det. Sådant medgivande skulle säljaren vara skyldig att lämna när fastigheterna blivit bebyggda på visst i köpekontraktet angivet sätt och säljaren kunnat återuppta den bensinstationsrörelse som vid köpetillfället bedrevs på fastigheterna.

Köpehandlingarna och övrig utredning får anses visa att det angivna
överlåtelseförbudet tillkom i säljarens intresse. Anteckning om överlåtelseförbudet gjordes i fastighetsboken i anslutning till att kommanditbolaget beviljades lagfart på fastigheterna. Enligt vad Oleum-bolaget obestritt har uppgivit skedde pantsättning av pantbrev i fastigheterna till säkerhet för Nordbankens och Första Sparbankens fordringar efter det att anteckningen gjorts i fastighetsboken.

Vad parterna nu tvistar om är huruvida fastigheterna under dessa förhållanden får säljas exekutivt i kommanditbolagets konkurs (3 kap 3 § 1 st KL jämfört med 5 kap 5 § 1 st UB). I flera rättsfall har uttalats att förköpsklausuler i avtal om köp av fast egendom saknar verkan även mellan parterna (NJA 1981 s 897, 1984 s 673, 1987 s 726 och 1990 s 18). Till skillnad mot vad som är fallet beträffande förköpsklausuler finns emellertid i fråga om överlåtelseförbud en särskild lagregel, som både på grund av sin lydelse och i belysning av förarbetena till den måste uppfattas så, att överlåtelseförbud i köpehandling avseende fast egendom har rättsverkan (4 kap 3 § 3 JB, SOU 1960:25 s 78 samt prop 1970:20 del B 1 s 145). Den rättsverkan som ett överlåtelseförbud sålunda har gäller naturligtvis i första hand parterna emellan. Har överlåtelseförbudet, såsom i det aktuella fallet, enligt 20 kap 14 § JB antecknats i fastighetsboken, får det vidare anses bindande för en ny ägare av fastigheten (jfr 18 kap 8 § JB samt det nyssnämnda uttalandet i 1970 års proposition).

Däremot föranleder de angivna bestämmelserna i JB inte med nödvändighet
slutsatsen att ett sådant överlåtelseförbud, som nu är i fråga, är gällande mot köparens borgenärer på så sätt att det utgör hinder mot utmätning av fastigheten för köparens skulder och medför att fastigheten inte heller skall ingå i köparens konkursbo.

Mot bakgrund av rättsfallen NJA 1881 s 510 och 1893 s 537 har tidigare brukat
antas att överlåtelseförbud i ett oneröst avtal har verkan mot förvärvarens borgenärer, om förbudet har uppställts i överlåtarens intresse. I rättsfallet NJA 1974 s 376 ansågs emellertid att ett sådant överlåtelseförbud, som i det fallet hade uppställts vid försäljning av ett antal tavlor, inte utgjorde hinder mot utmätning. Med hänvisning till bl a sistnämnda rättsfall har inom doktrinen ifrågasatts om principen enligt 1881 och 1893 års rättsfall verkligen fortfarande gäller (Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt s 223, Hessler i SvJT } 983 s 195 samt Allmän sakrätt s 466 f, L.Heuman, Specialprocess 3 uppl s 146, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom 4 uppl s 352 f, Rodhe, Handbok i sakrätt s 119 f och Tiberg, Skuldebrev, växel och check 6 uppl s 37).

Det synes knappast finnas grund för att i dag som en huvudregel uppställa, att
överlåtelseförbud i samband med köp har verkan mot köparens borgenärer när
förbudet tillkommit i säljarens intresse; det ligger närmare till hands att med stöd av NJA 1974 s 376 anta att sådan rättsverkan inte inträder.
Vid köp erlägger köparen någon form av vederlag även när avtal träffas om
överlåtelseförbud. Borgenärsintresset talar allmänt sett starkt emot att en borgenär inte skulle kunna få betalning ur den egendom som trätt i stället för detta vederlag. Vad särskilt gäller köp av fast egendom skulle något sådant kunna medföra skadeverkningar jämförliga med dem som åberopats mot att förköpsklausuler skulle gälla i sådana förhållanden (se härom i NJA 1984 s 673).

Det skulle utgöra en anmärkningsvärd inkonsekvens i regelsystemet, om ett överlåtelseförbud skulle ha rättsverkningar även mot köparens borgenärer, medan en förköpsklausul inte skulle ha några rättsverkningar alls.
Det nu anförda föranleder slutsatsen att rättsverkningarna av överlåtelseförbudet
inte sträcker sig så långt att kommanditbolagets borgenärer är förhindrade att ta
fastigheterna i anspråk för utmätning. Därmed ingår fastigheterna i
kommanditbolagets konkursbo och skall följaktligen säljas exekutivt i anledning av konkursförvaltarens begäran härom.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
JustR Bengtsson tillade för egen del: Rättsläget efter detta avgörande är alltjämt
otillfredsställande såtillvida som förköps- och hembudsklausuler i avtal om
fastighetsköp anses sakna varje rättsverkan, medan ett överlåtelseförbud--som ofta kan syfta till i stort sett detsamma--antas gälla mellan parterna och mot
ondtroende förvärvare av fastigheten. Inte heller bestämmelsen i 8 kap 8 § 1 st UB om att vissa överenskommelser mellan samägare hindrat exekutiv försäljning
passar in i mönstret (jfr härom NJA 1991 s 597). Dessa inkonsekvenser i
rättssystemet är emellertid svåra att avhjälpa i rättstillämpningen. Det finns bl.a.
därför goda skäl att lagstiftaren uppmärksammar dessa frågor (jfr även det
särskilda yttrandet i NJA 1990 s 18).