Utdrag från Högsta domstolens skäl:

Hovrätten har dömt J. A. för tjänstefel, som har bestått i att han av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för tjänste-uppgiften genom att verkställa en dom på avhysning trots att den varken har varit lagakraftvunnen eller innehållit något förordnande om omedelbar verkställighet.

I Högsta domstolen har han yrkat att åtalet skall ogillas eftersom han haft en ursäktlig felaktig uppfattning om rättsläget. I andra hand har han gjort gällande att gärningen kan anses ringa.

Enligt 20 kap. 1 § brottsbalken skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel; om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall dock inte dömas till ansvar.

J. A. har i sin befattning som handläggare vid kronofogdemyndigheten haft att besluta om verkställighet av Alingsås tingsrätts dom på avhysning av M. B. Han har alltså handlat vid myndighetsutövning.

Domen hade vid verkställigheten inte vunnit laga kraft, och den var därför verkställbar endast om den enligt förordnande av tingsrätten fick verkställas innan den vunnit laga kraft (3 kap. 3 och 9 §§ utsökningsbalken). Visserligen hade tingsrätten i punkt 1 i domslutet förpliktat M. B. att omgående avflytta, vid äventyr av avhysning på egen bekostnad, men varken detta eller något annat i domslutet har utgjort ett sådant förordnande som avses i 3 kap. 9 § utsökningsbalken. Det var därför fel att besluta att domen skulle verkställas innan den vunnit laga kraft. J. A. har alltså åsidosatt vad som gällt för myndighetsutövningen.

När det gäller frågan om J. A. varit oaktsam vid myndighetsutövningen är utgångspunkten för tjänstefelsansvaret att det av hänsyn till rättssäkerheten bör ställas särskilda krav på noggrannhet och omsorg på områden inom den offentliga verksamheten där det är fråga om myndighetsutövning. Av allmänna principer följer dock att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen; en viss marginal föreligger alltid mellan det helt aktsamma och det oaktsamma. Vid bedömningen av huruvida en gärningsman handlat oaktsamt är det i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften innefattat. Detta får, som i andra motsvarande sammanhang, vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han handlat under tidspress. (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, s. 20:24 f)

J. A. har uppgett att han år 1976 började arbeta vid kronofogdemyndigheten i Göteborg efter sina gymnasiestudier och viss ekonomi-utbildning.

Han internutbildades i cirka två år och började sedan verkställa utsökningsmål. En kortare tid innan han hade att ta ställning till avhysningsdomen mot M. B. hade verksamheten omorganiserats och han fatt till speciell uppgift att sköta indrivning hos näringsidkare, till vilka M. B. räknades. Antalet avhysningar som han hade haft tidigare hade varierat under åren och kunde uppgå till någon per månad i genomsnitt. Företrädesvis hade det varit fråga om utslag i mål angående handräckning.

När han i maj 1998 skulle ta ställning till frågan om avhysning av M. B. noterade han att det inte gällde betalningsskyldighet och att domen inte var försedd med någon uppgift om laga kraft. Han hörde efter hos tingsrätten och fick veta att domen överklagats och alltså inte vunnit laga kraft. Han funderade över verkställighetsfrågan och slog upp Riksskatteverkets handbok om exekution och läste vad som där stod i kapitlet om avhysning beträffande exekutionstiteln dom (Utsökning & indrivning, 1996, s. 352), nämligen att det för att en avhysning skall kunna ske på grund av en dom krävs antingen att domstolen skrivit i domen att avhysningen får verkställas genast eller att domen vunnit laga kraft. Han blev då ganska säker på att uttrycket i domslutet "omgående avflytta . . . vid äventyr av avhysning på egen bekostnad" innebar ett förordnande om att domen fick verkställas utan hinder av laga kraft. Han kontrollerade saken genom att tala med en mera erfaren kollega, R. S, som inte hade någon annan uppfattning. Någon ytterligare kontrollåtgärd vidtog han inte. På grund av omorganisationen var arbetssituationen pressad i början av år 1998.

Det har senare visat sig att en kronofogde som J. A. hade kunnat rådgöra med, M. M, hade samma uppfattning som han och att det också bland jurister inom kronofogdemyndighetens centrala stab kunde finnas stöd för denna. Enligt J. A. finns det därför goda grunder att anta att, om han rådfrågat någon jurist hos kronofogdemyndigheten, han skulle ha fått bekräftelse på sin uppfattning.

Att verkställa en dom på avhysning av en person från dennes bostad är en mycket ingripande åtgärd. En sådan verkställighet är en uppgift som kräver särskild noggrannhet och omsorg i den exekutiva verksamheten.

När nu J. A. ställdes inför den för honom ovana situationen att besluta med anledning av en dom på avhysning, har det ålegat honom att förvissa sig om att domen kunde verkställas, trots att den inte vunnit laga kraft.

Någon särskild beslutspunkt i domen om att detta fick ske fanns inte, men han tolkade punkten 1 i domslutet på det sättet. Det äventyr som fanns inskrivet i punkten kan inte tillmätas betydelse, eftersom det är något som gäller generellt vid avhysning (17 kap. 6 och 8 §§ utsökningsbalken), vilket J. A. måste ha varit medveten om. Vad som då återstår är frågan om orden "omgående avflytta" gett honom tillräcklig anledning att tro att domen gick att verkställa redan innan den vunnit laga kraft. Orden förekommer emellertid i det som M. B. förpliktas till i domslutet. Den för den exekutiva verksamheten grundläggande skillnaden mellan den fullgörelse som en exekutionstitel avser och själva verkställigheten av denna exekutionstitel kan J. A. inte ha varit okunnig om efter sin mångåriga verksamhet hos kronofogdemyndigheten. Det måste därför anses oaktsamt av honom att med utgångspunkt i domslutets formulering och efter kontroll enbart i handboken, som knappast kan anses ge stöd åt hans missuppfattning, och hos R. S, som inte synes ha konsulterats mera ingående, dra den slutsats om verkställbarheten som han gjorde. Någon sådan tidspress som skulle kunna medföra en annan bedömning i aktsamhetsfrågan har inte funnits för J. A. . Hans oaktsamhet kan inte anses som ursäktlig.

Frågan om gärningen kan anses ringa skall prövas utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Såväl allmänna som enskilda intressen kan ha betydelse i sammanhanget. Allmänt sett är det en viktig faktor i vad mån någon har drabbats av skada eller om det förelegat någon mera påtaglig. risk för skada eller olägenhet av annat slag. Av stor vikt är också verksamhetens art, eftersom det inom områden där kraven på en korrekt handläggning är särskilt stora kan finnas anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. Vidare skall hänsyn tas till vilken ställning gärningsmannen intagit vid myndighetsutövningen. (Holmqvist m.fl., Brottsbalken, s. 20:25 f.)

För M. B. har avhysningen uppenbarligen varit till stor nackdel, och han har för den tilldömts skadestånd av staten. Den exekutiva verksamheten får som framgått anses vara av det slaget att det finns anledning att ställa stora krav på korrekt handläggning. J har självständigt handlagt avhysningsfrågan. De nu angivna omständigheterna medför att gärningen inte bör bedömas som ringa.

J. A. skall alltså dömas för tjänstefel. Påföljden bör bli den som hovrätten bestämt. M. B. har först i Högsta domstolen framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten. Yrkandena kan därför inte prövas av Högsta domstolen.